Ända fram till 1700-talets slut präglades landsbygden nämligen av en stark konservatism. Befolkningstillväxten och den tekniska utvecklingen gick långsamt och man brukade jorden ungefär som man hade gjort under århundraden. Här följer därför först ett allmänt resonemang kring gamla byar. 
 

Om bondbyarna i allmänhet

Hemman eller Mantal
En by var indelade i ett bestämt antal Hemman. Begreppet hemman, eller mantal som det också kallas, härstammar från 1500-talet. Ett mantal motsvarade 'storleken för den areal som gav tillräckligt avkastning för att försörja ett bondehushåll och betala dess skatt'. De lokala variationerna i fråga om  antalet hemman i byn och storlekarna på dessa kunde därför vara betydande. Gårdarna i byn låg vanligen samlade i en grupp intill en bygatan. Antingen i en rad eller i en cirkel. Denna bebyggelse utgjorde byhemmet.

Livsgivande vatten
Intill byhemmet fanns vanligen en äng och ett vattendrag. Vattnet var själva förutsättningen för bosättningen. Såväl djurhållningen som odling krävde ju stora kvantiteter vatten och även människorna behövde naturligtvis vatten för sin hygien och matlagning. Vattnet var också den naturliga färdvägen när man skulle ta sig fram längre sträckor eller frakta förnödenheter och handelsvaror. Dessutom kunde vattnet utgöra ett skydd mot såväl rovdjur som fiender och rövare.

När en bonde dog delades hans tegar på antalet arvingar. Med tiden blev tegarna därför mindre och mindre. Till slut blev kunde tegarna bli så små och ligga så långt ifrån varandra och gården att de inte var lönsamma att nyttja.

Ett avsnitt från en sockenkarta över Fosie med kyrkan till höger, där man tydligt kan se de smala tegarna

Skatter och arvoden
En annan faktor som motverkade privata initiativ var alla skatter och arvoden. Förutom att jordbrukaren skulle betala skatt till staten och kyrkan, betalades vanligen även en arrendeavgift till godset som ägde byns mark. Betalningarna skedde i natura eller genom att utföra dagsverken på godsets eller kyrkans mark. Man kan tänka sig att motivationen inte var den bästa för den enskilda bonden.

Mantalen föråldras
Antalet mantal ändrades mycket långsamt genom tiden. Efterhand som befolkningen långsamt ökade styckades de ursprungliga mantalen upp i fler och fler gårdar, men mantalet kvarstod formellt som en skatteenhet. Genom uppstyckningen kom de flesta gårdars mantalsvärde att utgöras av delar av hela mantal, t.ex. 1/4 eller 1/2.

För att tillräcklig skattekraft skulle kunna bibehållas beslöt statsmakten 1684 att mantal mindre än 1/4 inte var tillåtet. Systemet urholkades ändå med tiden. I skiftesstadgan från 1827, mer om detta i nästa avsnitt, ställdes bara kravet att varje mantalsdel skulle kunna föda sin brukare. År 1881ändrades bestämmelserna återigen och tillät uppdelning till vilket mantal som helst. Slutligen, vid det följande sekelskiftet, upphörde mantalsvärdets betydelse helt som beskattningsnorm.

Driften av bondbyarna
Med dagens effektivitetskrav skulle vi nog betrakta jordbruket som misskött och ineffektivt men systemet var nog ändå funktionellt för den tidens behov. Matproduktionen skötte sig själv efter ett system som utarbetats under hundratals år och befolkningen ökade ganska långsamt ända fram till 1700-talet. Bönderna ingick inte i ens landets penningekonomi. Och makthavarna - kungen, kyrkan och adeln verkar tagit denna sektor som självklar och ointressant. Situationen kom dock att ändras radikalt under 1700-talet.

Referens:  Fosie - Från socken till inkorporering; Enskiftet i Malmötrakten.1965

Byns åkermark var uppdelad i fyra vångar, Östre vång, Lille vång, Kyrko vång och Änge vång.  Jag kan tyvärr inte precisera riktigt var dessa låg. Vattnet fick man huvudsakligen från Korrebäcken och längst söderut även från Risebergabäcken. Segeå kan också bidragit.

Rusthållare
I motsats till många andra byar, i synnerhet i Skåne där adeln var mycket stark, ägdes inte Hindbys mark av något gods utan av Staten. Gårdarna hade därför förpliktelser gentemot Kronan och var  kronorusthållshemman. Den som ägde ett rusthållshemman, rustmästaren, hade en skyldighet gentemot staten att hålla med ryttare, häst och utrustning till kavalleriet.

Som utrustning innefattades uniformspersedlar, sadel, ammunition och remtyg. Kronan bestod däremot själv med vapen såsom musköter, värjor, pistoler och pikar. Rustmästaren fick visserligen betala sitt konungstionde men slapp i alla fall jordeboks- och mantalsränta. Gårdarna behövde heller inte delta inte i roteringen, det vill säga uttagningen av soldater, vilket säkert var en stor lättnad.

Rusthållare var för övrigt den lägsta underofficersgraden under 1700-talet men steg senare i rang. [Är ni intresserade av gamla yrken, besök denna länk...]
 

Lagarna i Skåne

Skånelagen
Under medeltiden var 'Skånelagen' den lagstiftning som gällde för landsbyggdens innevånare. Detta var i motsatts till de som bodde innanför stadsportarna där 'Skånsk stadsret' från 1414 gällde. Skånelagen var inte en kunglig lagstiftning men ändå en nerskriven lagbok som var erkänd i hela Skåne. Den äldsta bevarade lagskriften är från 1250. Man kan dock tro att lagen är mycket äldre än så. Den tycks vara mer baserad på nordisk folktradition än på europeisk rätt. Lagen innefattade inte bara brott och straff utan reglerade också till exempel skogsbruket och försäljning av mark. 

'Tingmaenden' (Tingsmannen?) hade en central roll i rättsskippningen. Han saknade juridisk utbildning men hade som uppgift att genom muntlig och skriftlig tradition minnas hur liknade fall hade dömts tidigare. Problem kunde därför uppstå när konflikter av ny art uppstod. 

Rättegången gick till enligt följande: Först framfördes brottsanklagelsen - till exempel brand, horeri, tjuveri, dråp eller rån - därefter fick den anklagade förneka sitt påstådda brott varefter slutligen tingmannen friade eller fällde och satte domen. Straffet var oftast böter eller någon form av ersättning, mer sällan dödsstraff eller fredlöshet. Hägning, hudstrykning och tjuvbrännmärkning förekom dock, däremot aldrig fängelsestraff.

Svensk lag 1683
1683 infördes svensk lag och rättsordning i Skåne. Tingsmannen blev utbytt mot en häradshövding och fasta nämndemän ingick i domstolen. Härad var den lägsta rättsinstansen på landsbygden. Oxie härad hade sedan 1690 tingsställe i Klörup men hade tidigare legat i Käglinge (Tingdammarna). I närheten låg även galgbacken.

Tinget hölls tre gånger om året, vår, sommar och höst. Extra ting kunde dessutom hållas vid speciella behov. Det var inte mycket som behövdes för att bli ställd inför tinget - ett okvädingsord, en knuff, oroligheter i kyrkan eller arbete på sabbaten kunde räcka. Även kärlekslivet observerades noga av myndigheterna och 1733 kriminaliserades fylleriet.

Ref: Fosie - Från socken till inkorporering, Skånske lov og dens forhistoriae / Brott och straff i Oxie Härad

Senast uppdaterad 2008-03-04