Vic Falls, Zimbabwe

Mot Zimbabwe
Efter elefantkampingen i östra Botswana fortsätter vi norrut. Innan vi passerar gränsen längst uppe i norr gör vi en avstickare till staden Kasane för att tanka. I Zimbabwe, som är drabbat av sanktioner och politisk oreda, lär inte finnas någon petroleum alls. Hur det är med den saken är egentligen oklart men det finns ju ingen anledning att chansa.

Passagen ut och in gick mycket smidigt. Visum till Zimbabwe kostar 30 US $ och betalas kontant vid gränsen. Kontrollanterna är mer intresserade av pengarna än av passen. Efter en kort sträcka är vi framme vid Viktoria Fallen och installerar oss på Vic Falls Camp Site. Mobilen fungerar konstigt nog fortfarande.

Vic Falls
Victoria Fallen är ett av Afrikas mest kända naturfenomen, ett 1200 meter brett vattenfall där en av Afrikas längsta floder, Zambezi, kastar sig utför klipporna i en 100 meter djup ravin. Ångan från fallet har skapat ett alldeles eget klimat här med en tropisk regnskog som inte finns någon annanstans. Floden har sedan grävt sig 200 meter ner i berget och försvinner i en slingrande spricka bort mot horisonten i öster. På andra sidan Zambezi ligger Zambia. 

Turistfällan
Viktoria fallen, eller Vic Falls som det kallas, har idag blivit en av Afrikas riktiga turistfällor. Det är nu  inte bara ett vattenfall utan har vuxit till att bli en hel stad baserad på turism. Denna norra provins tycks leva sitt eget liv fjärran från det fattiga och politiskt oroliga Zimbabwe. US dollars flödar fritt på gatorna och här finns en uppsjö av äventyrsbolag som försöker överträffa varandra i  utstuderade turistjippon: Forsränning, fallskärmshoppning, hästridning, elefantridning, solnedgångskryssningar på Zambezi med fri sprit, afrikanska bufféer, helikopterflyg, microlätta flyg, ultralätta flyg, ballong flyg, etcetera. 

Längst ner på listan stod lustigt nog - just det...Viktoria fallen. Hmm...

Marknad
Det är också här i Vic Falls man, med fördel, köper alla klassiska afrikanska souvenirer. Snidade stenfigurer, snidade träfigurer, snidade benfigurer, trämasker, trägiraffer i alla storlekar, smycken, saronger, träskålar, salladsbestick eller smala maasaifigurer. Trägiraffer och salladsbestick är obligatoriska inköp!

Antingen handlar man av gatuförsäljarna, som kan vara mycket påträngande, eller i turistbutikerna. På gatan är det prutning som gäller och är man bara tillräckligt envis och uthållig kan man nästan handla gratis. Ett par gamla solglasögon, sandaler eller en t-shirt duger utmärkt som betalningsmedel. 

Lyxhotell
I staden finns också otroligt magnifika lyxhotell, klädda i marmor och vackert dekorerade, pooler med undervattensbelysning, stora casino och egna restauranger. Rena sagovärlden mitt i fattigdomen.

Inflationen
Inflationen är galopperande och att växla pengar i banken är knappast att tänka på. Svartkursen är 5000 Zimdollar för 1US$, officiellt är kursen bara 700. Jag hittar ett tryggt ställe att svartväxla och lämnar kontoret med en halv miljon pengar i plånboken. Det är inte ens pengar utan en slags värdecheckar.

Vändpunkten
Vic Falls är en vändpunkt på vår resa. 20 av resenärerna kommer snyftande att lämna oss i slutet av veckan. Istället kommer 16 nya äventyrare att ansluta sig redan i kväll. Det blir en trång vecka på bussarna således. 

Efter en månad på resande fot känner jag ett litet sug att få komma hem, bada och tvätta i varmvatten och sitta på en riktig toalett med elektriskt ljus. Men...nej, aldrig i livet, tanken försvinner lika fort som den kom. 

Vid vattenfallen
Hur som helst, för att inte förlora någon tid beger jag och Jarmo oss ner till vattenfallet för att fotografera. En halvtimmes vandring nerför gatan. Det är inte svårt att hitta, vi följer bara dånet och siktar på den kaskad av vattenånga som stiger som ett rökmoln från fallet. 

Inträdet till området kostar 20 US$. Vi vandrar runt i ungefär en timme. Ingen speciellt stor park. Det är mycket fuktigt i luften och utan att överdriva skulle man behöva ett paraply för att vistas här. Inte minst för kamerornas skull. Båda mina Olympus lade av efter en stund men hämtade sig igen efter att ha torkat.

Diset skymmer tyvärr också sikten. Av det kilometerlånga fallet ser vi idag bara kanske 200 meter åt gången. Ändå har regnet fortfarande inte kommit och det är ganska lågt vattenflöde. Men visst är vi imponerade ändå.

Restaurang Buma
Kvällen avslutas på Restaurang Buma som bjuder på en afrikansk trerätters buffé. Vattenbuffel, antilop, vårtsvin, struts och mycket annat serveras i denna generösa buffé. Det marinerade vårtsvinet tog nog priset. 

Om man var modig kunde man även äta levande larver och få ett diplom för detta. Så idiotiskt äckligt.

Soptippar finns inte i södra Afrika. Skräpet dumpas var som helst, som här mitt inne i Kasane.

Inflationspengar.

Flygbild av Zambezideltat och diset från Victoriafallen

Drypande fukt och lummig grönska i den lilla parken.

Samling vid bussarna.

Rafting
Denna dag kom att bli en av höjdpunkterna på resan. Idag är det forsränning som gäller. Hela dagen. "Whitewater rafting in the mighty Zambezi". 27 kilometer vatten och 19 forsar i grad IV och V, skall avverkas. 

Efter en snabb frukost vid ravinens kant blev det en introduktion i raftingens grunder och framför allt i säkerhet. Hur man skall sitta, vilka order man skall följa och hur vi skall drar upp varandra i flotten efter att någon har trillat i vattnet. Vi fick tidigt klart för oss att frågan var inte om vi skulle trilla i utan när. Zambezi är å andra sidan 70 meter djupt (sic!) på sina ställen så det är ingen risk att man slår huvudet i botten om man trillar i. 

Efter att ha tagit oss 100 meter ner för stupet via en smal trappa äntrade vi, iklädda flytväst, gummiflottarna. 7-8 man i varje samt en guide som styr och instruerar. Guiderna var mycket pedagogiska, humoristiska och hade minutiös kunskap om flodens alla vindlingar och fällor. 

Forsarna
Alla forsar har fantasifulla egennamn, Devil's Toilet Bowl, The Washing Mashine, Judgement Day, Commercial Suicide, och så vidare. "Tvättmaskinen" var till exempel en virvel som om man hamnat i vattnet och lyckades komma upp till ytan sögs man ner i nästa varv, och nästa, och nästa... Här skulle man alltså stanna i båten! Commercial Suicide är av grad VI vilket innebär att den är omöjlig, och här fick vi lyfta flotten förbi.  

Nyaminami
Zambezi kräver emellertid alltid ett offer av de som färdas där. I mitt fall blev det ett par nyinköpta solglasögon som försvann när jag gjorde en saltomortal  i någon fors. Men jag tror att Nyaminyami, Zambezis egen skyddsgud, ser riktigt cool ut i dessa. Väl förunnat.

Färden
Vi klarade oss ganska bra. Kantrade egentligen bara en gång men ibland drogs vi i av svallvågor och ibland slängde vi oss helt enkelt i vattnet och njöt av att bara flyta nedströms. Bara att ligga i vattnet och titta på naturen var en upplevelse. Där nere i en 200 meter djup ravin med lodrätta bergsväggar och med acaciaträd som klängde sig fast på branten var som att sitta mitt i en filminspelning. Indiana Jones eller nått liknande.

Bakslaget kom när vi, efter att ha paddlat i sju timmar, insåg att det bara fanns en väg härifrån - nämligen upp! En 220 meter brant stigning, ibland med klippor att klättra uppför, är inte vad man önskar sig i detta läge. Alla överlevde dock utan att drabbas av hjärtinfarkt. Den äldste av oss var 63 år vilket jag tycker är beundransvärt.

Alla kämpade hårt men synkroniseringen i årtagen var bedrövlig i början.

Varför sitter Susanne inte i båten som vi andra, och var är förresten Linda?

Ridtur
Är uppe för klockan sex denna morgon för att göra en ridtur genom Vic Falls National Park. Det värker i benen efter gårdagen och jag har bränt låren. Inte lär det bli bättre av dagens ridtur. 

Syftet är inte ridningen i sig, jag kan inte rida heller för den delen, utan att komma nära vilddjuren på ett enkelt sätt. 

Det  är inte så många som ägnar sig åt så här enkla nöjen utan jag är ensam med mina två guider. Förlöper stillsamt, inte så mycket djur men jag ser bland annat några waterbucks av en sort som jag aldrig såg någon annanstans.

På marknaden
Plågar mig någon timme på eftermiddagen med att handla av gatuförsäljarna på den lokala marknaden. Efter ett antal "Oh my friend..." hit och "Oh my brother..." dit, tappar jag blodsockret och går hem och vilar en stund. 

Fest
En riktig fyllefest avslutar dagen. Kvällen börjar med en boozecruise på Zambezi med fri sprit. Vad mer behövs sägas?

Zambezi forsvinner slingrande mot horisonten.

Sista chansen
Uppe klockan sex igen. Sista chansen att se fallen. Tänkte få några bilder med morgonljus. Solen är redan uppe när jag och Jarmo åter vandrar ner mot ravinen. Blir ett kort besök för mig för jag skall hinna med en helikoptertur också denna förmiddag.

Operation
Tillbaka på kampingen får jag ägna en stund åt att operera ut ett glassplitter ur foten på en av chaufförerna. Sviter från gårdagen. Veterinären Anette som åkte med oss bidrog med lite antibiotikasalva så att det inte skulle uppstå någon infektion. Riktigt teamwork. Infektioner är ett stort problem här i värmen, ett litet insektbett kan lätt bli ett "tropical ulcer" som aldrig läker.

Värmen
Man blir också trött av värmen. Har druckit 4 liter idag men orkar överhuvudtaget inte röra mig på hela eftermiddagen.

På natten kom regnet. Tropiskt skyfall med blixtar och dunder. Kapellet läckte, naturligtvis just på min madrass, och mina kläder blev sjöblöta. Skönt med svalkan å andra sidan.

Nu var detta roliga slut och imorgon är det resdag igen. Nästa anhalt, Zambia.

Dansuppvisning på kampingen.

Fortsättning...