Detaljerad karta

Mot Namibia
Idag lämnar vi Bushwhacked och beger oss till gränsen mot Namibia. Gränskontrollerna ut ur Sydafrika och in i Namibia är kända för att vara besvärlig men går ganska smärtfritt. Kanske en timmes procedur. Bakaxeln på Bill är temporärt lagad och fläkten på Bull är rensad och han kör med öppen motorlucka för att förbättra kylningen. 

Rand eller Dollar
Vi är inte i behov att växla några nya pengar för sydafrikanska Rand och Namibiska dollar är alltid likvärdiga och båda är helt accepterat som betalningsmedel.

Grus och sten
Miljön har genast ändrat karaktär. Det är nu påtagligt torrt och knappt någon växtlighet. Ingen jord ens utan marken täcks helt av grus och sten. Endast vid de fåtal boställen vi passerar finns det lite planterade gröna träd och buskar. Asfaltvägen övergår också snart i en grusväg och dammet börjar sticka i näsan. 

Arv från kolonialtiden
Trots det karga och ödsliga landskapet är all mark inhägnad vilket tycks vara ett arv från kolonialtiden. Även vägen går på privat mark och då och då passerar vi ranchgränser och färister  som skall hålla djuren på plats. Några djur ser vi emellertid inte.

Under hela vår resa upplevdes Namibia som det land som var hårdast präglat av den koloniala tiden med en vit maktelit och stora skillnader mellan stad och landsbyggd. 

Fish River Canyon
Vi närmar oss en högplatå och i alla riktningar syns steniga och kala skifferberg. Uppe på platån blir det dock lite grönare när vi närmar oss dagens mål, Hobas vid Fish River Canyon.

Ökenregn
Innan vi slår läger beger vi oss ut till klipporna och utsiktsplatsen vid denna märkliga naturformation. Utsiktsplatsen heter talande nog "Hells corner". Utsikten störs lite av att det börjar regna, vilket dock är en upplevelse i sig här i öknen. Det har inte regnat på ett helt år får vi reda på senare.

Sediment
Ett storslaget landskap möter oss på alla håll i denna bergsklyfta som egentligen består av två raviner i varandra. Den äldsta är 1 miljard år gammal. Sydvästafrika har därefter under en lång period legat under vatten. Avlagringarna från denna forntida sjö har skapat dessa sedimentära sandstensberg där man kan se tydliga lager från olika epoker.

Hobas
I Hobas väntar en något obekväm natt, för madrasserna har legat lite oskyddade i regnet och kapellet fladdrar oroväckande i den hårda vinden. Men man vänjer sig. 

Ingen mobilkontakt.

Faktaruta för Namibia   Historik Även om portugiserna landsteg här redan 1486 dröjde det ända till 1800-talet innan några europeiska bosättningar kom till stånd. Det var då främst missionärer från Tyskland och Finland. Intresset ökade inte förrän i slutet av 1800-talet och Tyskland tog då landet i besittning. Man fann då rikligt med  diamanter vilket naturligtvis ökade intresset. Efter första världskriget annekterades området av Sydafrika. Först efter flera decenniers påtryckningar från FN lämnades landet som fick sin självständighet 1990. Diamanthandeln styrs dock fortfarande av engelsk-amerikanska bolag. Natur och kultur Namibia är ett ökenland och har inte några regnperioder. Engelska är det officiella språket men afrikaan är också mycket utbrett. De flesta är kristna men en mindre del har traditionella livsåskådningar.  Statistik (FN 2001) Namibia är det i särklass mest glesbebodda landet på vår resa. Här bor bara 2,3 personer per km2, cirka en tiondel jämfört med i Sverige. Ekonomin är ganska god med afrikanska mått mätt. BNP per capita är nästan en tredjedel av Sveriges, 7120 US$, men ändå lever mer än hälften av befolkningen på mindre än 2 US $ per dag. Liksom i de flesta afrikanska stater är HIV ett stort problem och cirka en femtedel av den vuxna befolkningen är smittade. Den förväntade livslängden är 47 år.

Södra Namibia. Sand, sten och berg och lite sand till.

Bussarna parkerade vid Fish River Canyon

Fishriver Canyon. Tunga regnmoln och en regnbåge i öknen är det inte alla som får se.

Lunch i öknen
Avfärd mot kuststaden Lüderitz. Vägarna är redan torra efter gårdagens häftiga skyfall. Det är lite halvmulet idag men mestadels stekande sol. Lagar lunch mitt i sandöknen, det tar inte många minuter innan jag bränt axlarna. Bra asfaltväg.

Sandöken
Det blir allt mer  sandöken ju mer vi närmar oss kusten. Vi passerar några "snöplogar" som står utmed vägen. Ser ganska komiskt ut, men denna vägsträcka är välkänd för att ofta täckas av drivor med sand.

Lüderitz
Kuststaden har en vacker europeisk bebyggelse, till stor del från förra sekelskiftet. Som namnet antyder var det tyskar som byggde staden och pådrivaren hette...just det, Lüderitz.

Blåsigt?
Vi kampar nere vid hamnområdet på Shark Island, i guideböckerna omnämnd som "en av världens blåsigaste kampingplatser". Men lika märkligt som att det regnade i öknen igår så var det vindstilla här idag! Gudarna tycks spela oss ett spratt.

Vattnet är naturligtvis svinkallt och jag har inte funderat på att ens stoppa ner stortån i havet. Varför bor man här överhuvudtaget? Jo, det finns hummer i vattnet och diamanter i sanden.

Sjukhusbesök
I stället följer jag med en av flickorna till det lokala sjukhuset för att få undersökt en knäskada. Sjukhuset tar inte emot främlingar utan ringer istället på en privat doktor som  kommer ner till sjukhuset. Det är en äldre vit man som är mycket artig och korrekt men beklagar sig över bristande resurser och att utrustningen är trasig och aldrig blir lagad. Lite missmodigt menade han att det var bättre förr. Benet tycktes i alla fall inte brutet och det var väl det väsentliga.

Mobilen funkar igen.

På väg mot kusten. Flackt och öde.

Lüderitz hamn.

Lunchpaus i öknen.

Spökstaden.
Efter detta korta besök åker vi tillbaka samma väg vi kom. Strax utanför staden gör vi ett litet studiebesök i Ghost Town. Det är gruvort som uppfördes av tyskarna alldeles i början av förra seklet, efter att man insett att det fanns rikligt med diamanter i sanden. Den övergavs på 1950-talet då man hade hitta större fyndigheter längre söderut.

Tysk effektivitet.
Man imponeras av de resurserna som tyskarna lade ner på en sådan liten gruvby vid sekelskiftet. En järnväg anlades med stor möda. Elektricitet och vatten levererades från Lüderitz. Det fanns en isfabrik som varje dag levererade isblock till alla familjer för att hålla matvarorna kalla. Kylan från isfabriken kylde dessutom ner slakteriet som låg vägg i vägg. Framför boningshusen lär ha funnits blomstrade rabatter. Det fanns också en lokal svårvagn som husfruarna med sina långa kjolar kunde åka med till butiken. 

Sperrgebiet
Idag fungerar orten som infart och utfart till "Sperrgebiet", det hemlighetsfulla gruvdistriktet. Alla som passerar ut från området undersöks minutiöst.  Man skall inte förirra sig in i detta område för ryktet säger att det bevakas av en privat polisstyrka som skjuter först och frågar sedan.

Aus
Åker vidare men det är strax tid för lunch och denna intas i nästa by, Aus. Äter på den lokala puben. Okey käk. Öl och sprit finns i alla sorter men vatten finns inte. Börjar få lite vattenpanik.

Dammigt
Kör vidare norrut. 30 grader i bussen. Dammet börjar bli riktigt påträngande. Av Bull som kör ett par hundra meter framför syns bara ett dammoln. Kommer upp på en högplatå är det lite svalare och grönare. Efter bergen anländer vi till kvällens kamping, Sessriem. 

Vilddjur
Vildmarken gör sig påmind. Under natten plundrades våra sopor av schakaler och jag tror även där var en struts inblandad i räden. Ganska sött på något sätt.

Äter, snusar, röker, snarkar och fotograferar för mycket.

Ett hus i Ghost Mining Town

Spårvagnen i Ghost Town

Månlandskap på väg till Sesriem.

Dune 45
Uppe klockan 0400. Ingen frukost utan vi lämnar hastigt kampen för att bege oss till de berömda sanddynerna, närmare bestämt en av de mest kända, Dune 45. Detta berg av sand är 200-300 meter högt och meningen är att vi skall ta oss till toppen för att beskåda soluppgången. Jag nöjer mig dock med att traska halvvägs för det är ganska kämpigt att pulsa i den lösa sanden. Ingen dålig utsikt här heller. Sanden och morgonljuset bildar vackra formationer med spännande skuggor. Hela området är en nationalpark, "Sossusvlei Wilderness" och kampingplatsen i Sesriem utgör porten till området. 

Norrut
Efter en frukost bland sanddynerna kör vi vidare norrut. 40 grader i solen. Kör genom ett nytt bergsområde med märklig natur. Här finns runda berg, platta berg, spetsiga berg, höga berg, låga berg, vackra berg och fula berg. De flesta bergen är av skiffer med tydliga skikt från olika epoker. Vissa berg har kantrat så att skiffern ligger på sned.

Sandöken igen
Stundtals ganska dålig väg. Vi närmar oss kusten och åter kör vi genom en ren sandöken. Bakom sandhögarna ligger dagens mål, staden Swakopmund, vars namn jag aldrig lyckades uttala rätt två gånger i följd.

Swakopmund
Även denna stad byggdes av tyskarna i början av 1900-talet och fortfarande pratar de flesta vita här en fläckfri tyska. På restaurangerna kan man med fördel beställa en bratwurst, wienerschnitzel eller en kopp kaffe med apfelstrudel och läsa dagens Algemeiner Zeitung därtill. 

Är vi i Tyskland?
Märklig känsla att befinna sig mitt i Tyskland fast i Afrika. Inte minst för mig som har tyskt påbrå. Åter slås man av hur envist människor kämpar för att behålla sitt språk och identitet.

Modern stad
Swakopmund är en mycket välskött modern stad med fyrkantiga kvarter, breda gator och massor av butiker. Trädgårdarna är lummiga och välansade och det bor ganska många vita här fortfarande.  

God mat
Staden hyser massor av högklassiga matställen. I centrum ligger Brauhaus där man kan få en schnitzel eller en oryx-stek. Nere vid vattnet ligger Restaurant Lighthouse  och The Tug som främst serverar fisk i alla former men även högklassiga kötträtter och efterrätter som friterad camembert. Vill man ha något mer exotiskt finns den afrikanska restaurangen From Cape To Cairo, som erbjuder vårtsvin, antilop, meza och andra konstiga rätter.

Kampingstugor
Vi skall stanna här några dagar och blir överraskande inhysta i små stugor på Swakopmund Rest Camp.

Bussarna parkerade vid Dune 45

Några som tar genvägen ner

Landskap av skiffer i Naukluft.

Adrenalinsporter
Swakopmund håller på att bli en turistort och här lanseras bland annat många adrenalinsporter att prova på, motorcykelkörning i öknen, fallskärmshoppning, sandboarding och andra tokigheter. Utan att ha provat på det tror jag att sandboarding är den roligaste aktiviteten.

Jag ägnar förmiddagen åt lite friluftsaktiviteter och går sedan och internettar lite. Hyfsad uppkoppling och det kostar nästan ingenting.

Fria aktiviteter idag också. Strosar på stan och köper mer film. Har helt missbedömt åtgången. Lämnar en film till framkallning. Svårt att fotografera här i Afrika. Solskenet är mycket skarpt och rakt uppifrån och bilderna blir lätt överexponerade och skuggorna hårda.

The Tug
Äter middag på The Tug. En charmig restaurang som till hälften är byggt som en båt och till hälften som ett hus. God mat och därtill  utsikt över oceanen.

Dollarn sjunker
Pengarna rullar. Växlar in mer resecheckar. US dollarn har fortsatt att rasa. 

Stadsmuseet
Besöker stadsmuseet nere vid hamnen. Trevligt museum som var värt ett besök. Emellertid är materialet helt fokuserat på den tyska delen av historien och engelsmännen, som tog över efter första världskriget, nämns inte överhuvudtaget. 

Det finns dock en temporär utställning om landets ursprungliga befolkning, dess historia och utbredning. Herero, Nama, Batswana, Bantufolk, Bushmen, Hottentotter och andra grupper. Rörigt värre. Försöker memorera något men utan större framgång.

Chrystal Gallery
Landet är förutom diamanter mycket rikt på mineraler och kristaller. Man har till exempel världens största uranfyndighet. Jag gör därför ett hastigt besök på "Chrystal Gallery" som inte ligger så långt från museet. Världens största bergskristall, 14 ton, kan man beundra här. En utställning på galleriet berättar om olika kristaller och stenar och i en butik kan man köpa allehanda vackra smycken till en hyfsad peng. 

Lighthouse café
Dricker eftermiddagskaffe på Lighthouse cafe. Det är den gamla fyrvaktarbostaden som i oförändrat skick har blivit ett café. Kaffet intas på gräsmattan bland frigående ankor och höns som lever gott på alla brödsmulor. Mycket pittoreskt.

Centrala Swakopmund, modernt med breda raka gator.

Villaområde med sanddynerna lurande i bakgrunden.

On the road again
Vi lämnar Swakopmund. Bussen är nystädad och madrasskydden tvättade. Det var välbehövligt efter den dammiga resan genom öknen.

Sälar
Åker först en liten bit norrut, till Cape Cross. Det är en historisk plats. Det var här den första européen landsteg i Namibia 1486, portugisen Diaz Cao. I dag är stället mest omtalat för sin  koloni av över 100.000 illaluktande pälssälar.

Hererofolkets land
Reser vidare mot nordost på grusvägar. Passerar flera gånger enkla hyddor och vackert klädda Herero-kvinnor som försöker sälja dockor och souvenirer utmed vägkanten. 

Vildkamping
Strax innan Khorixas slår vi läger i vildmarken. Landskap är ganska flackt och täckt av buskar och mindre träd. För första gången riggar vi myggnäten över madrasserna och det blir lite pyssel att komma i säng utan att trassla in sig helt.

Vildkamping i närheten av Khorixas.

Mot Etosha
Vidare mot Etosha. Nu på asfaltsväg. Gör en paus i Outjo. Fikar i en lustig liten butik som säljer kläder, tidningar, begagnade böcker, souvenirer och serverar kaffe mitt i allt.

Framme vid Etosha National Park lagom till middag. Det är nu äntligen dags för...SAFARI! Det är väl därför man åker till Afrika? Etosha är antagligen en av de mest välordnade parkerna i Afrika. 

Vattenhål
Det finns tre kampingplatser i parken. Vid varje kamping finns ett vattenhål där man kan sitta på en läktare bakom en mur eller staket och studera djuren som kommer för att dricka. Ibland kan man sitta här i timmar utan att något händer, ibland kommer elefanter, noshörningar och giraffer huller om buller. Folk sitter  andäktigt och tysta och väntar. Det är som att sitta på en teater och vänta på ouvertyren, fast utan att veta vad som står på programmet.

Safari
Alternativet till denna passiva safari är att åka ut i parken med sin bil eller buss och hoppas på att kunna leta upp några vilda djur. Själv föredrar jag den passiva metoden som tycks ge större utdelning och mer lugn att sitta och fotografera. Mina djurbilder presenteras på separat sida.

The Big Five
Målet för många turister, vilket jag inte riktigt förstår, är att se "the Big Five", buffel, elefant, noshörning, lejon och leopard. Det blir därför en lite hysterisk jakt på just dessa varelser, men egentligen finns ju så många andra djur att se. 

Som motvikt uppfann vi snabbt "The Small Five". Djur som vi helst inte ville råka ut för: Ormar, skorpioner, mygg, bilharzia och amöbor.

Triangeldrama i naturen
På kvällen bevittnade jag ett märkligt triangeldrama vid vattenpölen mellan en noshörning, en giraff och en elefant. Giraffen var mycket misstänksam mot noshörningen medan han i sin tur aktade sig noga för att stå i vägen för elefanten. Elefanten brydde sig mest om sig själv.

Halali
Efter en morgonsafari med bussen åker vidare till den mellersta kampingen i parken, Halali.

Sitter större delen av dagen vid vattenhålet. Mycket varmt. Jag tror att min ena kamera gick sönder här, en del limmade detaljer släppte helt enkelt av värmen. Dessutom blev den nog helt igendammad på resan genom öknen.

Elefanter som minglar
Här får vi bevittna vad som kom att bli en av resans största behållningar: Efter skymningen gick ryktet att det fanns elefant vid vattenhålet. Det fanns då två stycken hanar som på ett komiskt sätt småbråkade om vem som skulle dricka på det bästa stället. Den största av dom hade hittat friskvatten inloppet och vägrade flytta sig. 

Strax fick dom sällskap av en grupp på 10 elefanter i alla åldrar, varefter det kom 10 till och sedan ytterligare 10 stycken. En gigantisk matriark kom fram och hälsade på publiken och försvann sedan ut i skuggorna. De trettio elefanterna minglade sedan länge runt vid poolen och tycktes alla vara bekanta med varandra. Vissa kom dock bättre överens än andra. 

Efter ett par timmar kom matriarken fram, trumpetade och alla försvann hastigt. Tillställningen var slut. Utom för den stora hanen som fortfarande stod kvar vid sitt vattenhål och envist drack tills han nästan spydde. 

Släktträff
Märklig maktdemonstration, men samtidigt mycket mänskligt. Själv tror jag det var en familjebjudning med tanke på den stundande julen och att det var första advent. Men är elefanter egentligen kristna eller muslimer?

Träffar en tysk student från Frankfurt som gör sitt sista år i Sydafrika men har en svensk flickvän som arbetar på min arbetsplats i Malmö. Världen är liten.

Namutoni, Etosha

Namutoni
Åker vidare till den sista kampingen, Namutoni. Här är en liten vattenpöl med en stor vassrugg. Nästan inga djur syns till överhuvudtaget. Jag tror att detta stället lämpar sig bäst för fågelskådning. I vassruggen finns det också en massa grodor som för ett otroligt oväsen hela natten.

Längre norrut
Vi lämnar nu Etosha för gott och fortsätter vår resa norrut. Soligt och 30 grader i bussen. Målet är gränsfloden till Angola, Okavangofloden, och staden Rundu. Fin asfaltväg. Landet är mer flackt här än söderut. Marken är täckt av vissnat gräs och en del småbuskar, någon slags busksavann. 

Grootfontein
Vi pausar i Grootfontein. En nästan helt svart stad vilket vi inte är riktigt vana vid än. Det finns ett toppmodernt internetcafé i staden och mobilen fungerar.  Jag reflekterar över att nästan alla personbilar är av märket Toyota. Kanske någon japansk sponsring?

Upprustning
I hela provinsen pågår större vägarbeten och jag tror dom bygger en järnväg upp till norra gränsen. Vi ser många moderna lastbilar, vägmaskiner och traktorer. Upprustning av landet tycks pågå.

Veterinärkontroll
Längre norrut stoppas vi vid en vägspärr. Det är egentligen en veterinärkontroll. Hela landet är sedan lång tid avspärrat med ett stängsel för att förhindra att mul- och klövsjukan skall sprida sig med vilda djur söderut. Inga matvaror får passera denna gräns.

En ny värld
Viltstängslet tycks också vara ett hinder för människor och pengar att röra sig. När vi passerat kontrollen är det som att komma in i en ny värld. 

Här möter vi för först gången det riktiga Afrika. Människor bor i små trähyddor, ibland lerklinta, och odlar småskaligt med handredskap i den sandiga jorden. Marken är kalhuggen och nerbränd och kor och getter strövar fritt över landsvägen. Det tycks som om tiden stått stilla här. 

Nkwasi Lodge
Efter att ha passerat Rundu når vi, via en usel slingrig grusväg, vår kamping, Nkwasi Lodge. Ett nytt paradis uppenbarar sig med pool, fungerande toaletter och duschar, palmer och utsikt över Angola som ligger på andra sidan Okavangofloden. En stor mastiff ingår som attraktion i baren och blir klappad av alla. Efter lite underhållning av en lokal dansgrupp avslutas kvällen med en större fest

Det är vindstilla och mycket varmt, även på natten.

By vid Rundu

Typisk hydda i norra Namibia

Typisk kampingplats

Mayana
Idag gör vi ett besök i den lokala grundskolan, Mayana. Den byggdes 1977 och undervisar årskurs 1-7. Mat serveras tre dagar i veckan och i år har man också kunnat borra en brunn, den enda som finns i byn. Vi skänker lite pengar och gåvor. Pennor är populära, och nyttiga, presenter till barnen.

Det är 47 grader varmt i solen och efter att ha vandrat fram och tillbaka till skolan är vi alla helt slutkörda. Vi har alla slut på vatten men baren har lovat inhandla under dagen.

Hela byn går och väntar på regn. Egentligen är det den lilla regn perioden nu, men det tycks försenat. Man odlar helst majs men försöker även med sorghum som är mer tåligt mot torka. Konstbevattning finns inte trots den stora floden som flyter förbi.

Efter tre veckors mediatorka fastnar jag framför en lite tv och fascineras av  de rörliga bilderna. Vi har helt tappat kollen på vad som händer i Sverige och resten av världen.

Nyfikna skolbarn

Bengt-Åke uppvaktas av skolbarn. Kanske delar han ut pennor.

Samling vid pumpen

Vi slår läger vid Popa Falls. Orten är uppkallad efter ett vattenfall som vi aldrig får se. Det lär inte vara något att se heller. Liksom i Rundu är det en lång och dålig grusväg fram till kampingen. Utmed vägen står uppmuntrande skyltar, "Håll ut, du är snart framme!". 

Kampingen heter Ngepi. Dessa underbara kampingplatser, byggda med ganska enkla medel. Här användes gamla urholkade kanoter till allt möjligt. Stor öppen bar, palmer på stranden och utsikt över vattnet.

Också denna kamping ligger utmed Okavangofloden som nu flyter söderut. Den ursprungligen kommer uppifrån Angola och  rinner sedan ut i ett stort deltaområde i Botswana. 

Här lär finnas både krokodiler och flodhästar. Flodhästar är ju visserligen växtätare men faktiskt ett av de vilda djur som dödar flest människor. Bada gör man därför i en bur av järngaller som är nersänkt i floden.

Jag och Jarmo ger oss ut på en fotografisk expedition i jakt på sjöfåglar. I stället hamnar vi i en kohage med tjurar åtföljda av egretter.  Korna finns i en mängd färgvarianter, många mycket vackra. Men visst ser dom lite magra ut här.

Termitstackar finns överallt, speciellt i dessa torra och sandiga områden. Här är en av de största vi såg, drygt 4 meter hög. Ganska bastanta byggnadsverk.

Detta är vår sista kväll i Namibia.

Maria framför baren

Eftermiddagsdopp i järnburen.

Termitstack. Jarmo poserar.

Toalett. Tvärslån innebär att det är upptaget.

Kari och Sandra ägnar sig åt olika morgonsysslor

Fortsättnig...