|
Namibia |
Detaljerad
karta
|
|
|
Dag 10. 22:a November 2003
Mot Namibia
Idag lämnar vi Bushwhacked och beger oss till gränsen mot Namibia.
Gränskontrollerna ut ur Sydafrika och in i Namibia är kända för att
vara besvärlig men går ganska smärtfritt. Kanske en timmes
procedur. Bakaxeln på Bill är temporärt lagad och fläkten på Bull är
rensad och han kör med öppen motorlucka för att förbättra kylningen.
Rand eller Dollar
Vi är inte i behov att växla några nya pengar för sydafrikanska
Rand och Namibiska dollar är alltid likvärdiga och båda är helt
accepterat som betalningsmedel.
Grus och sten
Miljön har genast ändrat karaktär. Det är nu påtagligt torrt och
knappt någon växtlighet. Ingen jord ens utan marken täcks helt av grus och sten. Endast vid de fåtal boställen vi passerar finns det lite
planterade gröna träd och buskar. Asfaltvägen övergår också snart i en grusväg
och dammet börjar sticka i näsan.
Arv från kolonialtiden
Trots det karga och ödsliga landskapet är all mark inhägnad vilket
tycks vara ett arv från kolonialtiden. Även vägen går på privat mark och då och då
passerar vi ranchgränser och färister som skall hålla djuren på
plats. Några djur ser vi emellertid inte.
Under hela vår resa upplevdes Namibia som det land som var hårdast
präglat av den koloniala tiden med en vit maktelit och stora skillnader
mellan stad och landsbyggd.
Fish River Canyon
Vi närmar oss en högplatå och i alla riktningar syns steniga och
kala skifferberg. Uppe på platån blir det dock lite grönare när vi
närmar oss dagens mål, Hobas vid Fish River Canyon.
Ökenregn
Innan vi slår läger beger vi oss ut till klipporna och utsiktsplatsen
vid denna märkliga naturformation. Utsiktsplatsen heter talande nog
"Hells corner". Utsikten störs lite av att det börjar regna,
vilket dock är en upplevelse i sig här i öknen. Det har inte regnat på ett
helt år får vi reda på senare.
Sediment
Ett storslaget landskap möter oss på alla håll i denna bergsklyfta
som egentligen består av två raviner i varandra. Den äldsta är 1 miljard
år gammal. Sydvästafrika har därefter under en lång period legat under vatten.
Avlagringarna från denna forntida sjö har skapat dessa sedimentära
sandstensberg där man kan se tydliga lager från olika epoker.
Hobas
I Hobas väntar en något obekväm natt, för madrasserna har legat lite oskyddade i regnet och kapellet
fladdrar oroväckande i den hårda vinden. Men man vänjer
sig. Ingen mobilkontakt.
|
Faktaruta för Namibia
Historik
Även om portugiserna landsteg här redan 1486 dröjde det ända
till 1800-talet innan några europeiska bosättningar kom till
stånd. Det var då främst missionärer från Tyskland och
Finland. Intresset ökade inte förrän i slutet av 1800-talet och
Tyskland tog då landet i besittning. Man fann då rikligt
med diamanter vilket naturligtvis ökade intresset. Efter
första världskriget annekterades området av Sydafrika. Först
efter flera decenniers påtryckningar från FN lämnades landet
som fick sin självständighet 1990. Diamanthandeln styrs dock
fortfarande av engelsk-amerikanska bolag.
Natur och kultur
Namibia är ett ökenland och har inte några regnperioder.
Engelska är det officiella språket men afrikaan är också
mycket utbrett. De flesta är kristna men en mindre del har
traditionella livsåskådningar.
Statistik (FN 2001)
Namibia är det i särklass mest glesbebodda landet på vår
resa. Här bor bara 2,3 personer per km2, cirka en tiondel jämfört
med i Sverige. Ekonomin är ganska god med
afrikanska mått mätt. BNP per capita är nästan en tredjedel av
Sveriges, 7120 US$, men ändå lever mer än hälften av befolkningen på mindre
än 2 US $ per dag. Liksom i de flesta afrikanska stater är HIV
ett stort problem och cirka en femtedel av den vuxna befolkningen
är smittade. Den förväntade livslängden är 47 år.
|
Södra Namibia. Sand, sten och berg och lite sand till.
Bussarna parkerade vid Fish River Canyon
Fishriver Canyon. Tunga regnmoln och en regnbåge i öknen är det inte alla som får se.
|
|
Dag 11. Lördag.
23:e November
Kökstjänst
Uppe före sex idag för att kunna fotografera lite i gryningsljuset. En
uggla är det mest spännande jag ser. Är uttagen till
kökstjänstgöring idag.Lunch i öknen
Avfärd mot kuststaden Lüderitz. Vägarna är redan torra efter
gårdagens häftiga skyfall. Det är lite halvmulet idag men mestadels
stekande sol. Lagar lunch mitt i sandöknen, det tar inte många minuter
innan jag bränt axlarna. Bra asfaltväg.
Sandöken
Det blir allt mer sandöken ju
mer vi närmar oss kusten. Vi passerar några "snöplogar" som står
utmed vägen. Ser ganska komiskt ut, men denna vägsträcka är
välkänd för att ofta täckas av drivor med sand.
Lüderitz
Kuststaden har en vacker europeisk bebyggelse, till stor del från
förra sekelskiftet. Som namnet antyder var det tyskar som byggde
staden och pådrivaren hette...just det, Lüderitz.
Blåsigt?
Vi kampar nere vid hamnområdet på Shark Island, i guideböckerna omnämnd
som "en av världens blåsigaste kampingplatser". Men lika
märkligt som att det regnade i öknen igår så var det vindstilla här
idag! Gudarna tycks spela oss ett spratt.
Vattnet är naturligtvis svinkallt och jag har inte funderat på
att ens stoppa ner stortån i havet. Varför bor man här överhuvudtaget?
Jo, det finns hummer i vattnet och diamanter i sanden.
Sjukhusbesök
I stället följer jag med en av flickorna till det lokala sjukhuset
för att få undersökt en knäskada. Sjukhuset tar inte emot
främlingar utan ringer istället på en privat doktor som kommer
ner till sjukhuset. Det är en äldre vit man som är mycket artig och korrekt men beklagar sig
över bristande resurser och att utrustningen är trasig och aldrig blir
lagad. Lite missmodigt menade han att det var bättre förr. Benet
tycktes i
alla fall inte brutet och det var väl det väsentliga.
Mobilen funkar igen. |
På väg mot kusten. Flackt och öde.
Lüderitz hamn.
Lunchpaus i öknen.
|
|
Dag 12. Söndag
Spökstaden.
Efter detta korta besök åker vi tillbaka samma väg vi kom. Strax
utanför staden gör vi ett litet studiebesök i Ghost Town. Det är
gruvort som uppfördes av tyskarna alldeles i början av förra seklet,
efter att man insett att det fanns rikligt med diamanter i sanden. Den
övergavs på 1950-talet då man hade hitta större fyndigheter längre
söderut.
Tysk effektivitet.
Man imponeras av de resurserna som tyskarna lade ner på en sådan liten
gruvby vid sekelskiftet. En järnväg
anlades med stor möda. Elektricitet och vatten levererades från
Lüderitz. Det fanns en isfabrik som varje dag levererade isblock till
alla familjer för att hålla matvarorna kalla. Kylan från isfabriken kylde dessutom
ner slakteriet som låg vägg i vägg. Framför boningshusen lär ha
funnits blomstrade rabatter. Det fanns också en lokal svårvagn som husfruarna
med sina långa kjolar kunde åka med till butiken.
Sperrgebiet
Idag fungerar orten som infart och utfart till "Sperrgebiet",
det hemlighetsfulla gruvdistriktet. Alla som passerar ut från området
undersöks minutiöst. Man skall inte förirra sig in i detta
område för ryktet säger att det bevakas av en privat polisstyrka som
skjuter först och frågar sedan.
Aus
Åker vidare men det är strax tid för lunch och denna intas i
nästa by, Aus. Äter på den lokala puben. Okey käk. Öl och sprit
finns i alla sorter men vatten finns inte. Börjar få lite vattenpanik.
Dammigt
Kör vidare norrut. 30 grader i bussen. Dammet börjar bli riktigt
påträngande. Av Bull som kör ett par hundra meter framför syns bara
ett dammoln. Kommer upp på en högplatå är det lite svalare och
grönare. Efter bergen anländer vi till kvällens kamping, Sessriem.
Vilddjur
Vildmarken gör sig påmind. Under natten plundrades våra sopor av
schakaler och jag tror även där var en struts inblandad i räden.
Ganska sött på något sätt.
Äter, snusar, röker, snarkar och fotograferar för mycket.
|
Ett hus i Ghost Mining Town
Spårvagnen i Ghost Town
Månlandskap på väg till Sesriem.
|
|
Dag 13. Måndag
Dune 45
Uppe klockan 0400. Ingen frukost utan vi lämnar hastigt kampen för att
bege oss till de berömda sanddynerna, närmare bestämt en av de mest
kända, Dune 45. Detta berg av sand är 200-300 meter högt och meningen
är att vi skall ta oss till toppen för att beskåda soluppgången. Jag
nöjer mig dock med att traska halvvägs för det är ganska kämpigt
att pulsa i den lösa sanden. Ingen dålig utsikt här heller. Sanden
och morgonljuset bildar vackra formationer med spännande skuggor. Hela
området är en nationalpark, "Sossusvlei Wilderness" och
kampingplatsen i Sesriem utgör porten till området.
Norrut
Efter en frukost bland sanddynerna kör vi vidare norrut. 40 grader i
solen. Kör genom ett nytt bergsområde med märklig natur. Här finns
runda berg, platta berg, spetsiga berg, höga berg, låga berg, vackra
berg och fula berg. De flesta bergen är av skiffer med tydliga skikt från
olika epoker. Vissa berg har kantrat så att skiffern ligger
på sned.
Sandöken igen
Stundtals ganska dålig väg. Vi närmar oss kusten och åter kör vi
genom en ren sandöken. Bakom sandhögarna ligger dagens mål, staden
Swakopmund, vars namn jag aldrig lyckades uttala rätt två gånger i
följd.
Swakopmund
Även denna stad byggdes av tyskarna i början av 1900-talet och
fortfarande pratar de flesta vita här en fläckfri tyska. På
restaurangerna kan man med fördel beställa en bratwurst,
wienerschnitzel eller en kopp kaffe med apfelstrudel och läsa dagens
Algemeiner Zeitung därtill.
Är vi i Tyskland?
Märklig känsla att befinna sig mitt i Tyskland fast i Afrika. Inte
minst för mig som har tyskt påbrå. Åter slås man av hur
envist människor kämpar för att behålla sitt språk och identitet.
Modern stad
Swakopmund är en mycket välskött modern stad med fyrkantiga
kvarter, breda gator och massor av butiker. Trädgårdarna är lummiga
och välansade och det bor ganska många vita här
fortfarande.
God mat
Staden hyser massor av högklassiga matställen. I centrum ligger
Brauhaus där man kan få en schnitzel eller en oryx-stek. Nere vid
vattnet ligger Restaurant Lighthouse och The Tug som främst
serverar fisk i alla former men även högklassiga kötträtter och
efterrätter som friterad camembert. Vill man ha något mer exotiskt
finns den afrikanska restaurangen From Cape To Cairo, som erbjuder
vårtsvin, antilop, meza och andra konstiga rätter.
Kampingstugor
Vi skall stanna här några dagar och blir överraskande inhysta i
små stugor på Swakopmund Rest Camp.
|
Bussarna parkerade vid Dune 45
Några som tar genvägen ner
Landskap av skiffer i Naukluft.
|
|
Dag 14. Tisdag
Adrenalinsporter
Swakopmund håller på att bli en turistort och här lanseras bland annat många
adrenalinsporter att prova på, motorcykelkörning i öknen,
fallskärmshoppning, sandboarding och andra tokigheter. Utan att ha
provat på det tror jag att sandboarding är den roligaste aktiviteten.
Jag ägnar förmiddagen åt lite friluftsaktiviteter och går sedan och
internettar lite. Hyfsad uppkoppling och det kostar nästan ingenting.
|
Stadshuset, emblemet och flaggan i Swakopmund. |
|
Dag 15. Onsdag.
Fria aktiviteter idag också. Strosar på stan och köper mer film. Har
helt missbedömt åtgången. Lämnar en film till framkallning. Svårt
att fotografera här i Afrika. Solskenet är mycket skarpt och rakt
uppifrån och bilderna blir lätt överexponerade och skuggorna hårda.
The Tug
Äter middag på The Tug. En charmig restaurang som till hälften är
byggt som en båt och till hälften som ett hus. God mat och därtill
utsikt
över oceanen. |
|
|
Dag 16. Torsdag.
Dollarn sjunker
Pengarna rullar. Växlar in mer resecheckar. US dollarn har fortsatt att
rasa.
Stadsmuseet
Besöker stadsmuseet nere vid hamnen. Trevligt museum som var värt
ett besök. Emellertid är materialet helt fokuserat på den tyska delen
av historien och engelsmännen, som tog över efter första världskriget,
nämns inte överhuvudtaget.
Det finns dock en temporär utställning om landets ursprungliga
befolkning, dess historia och utbredning. Herero, Nama, Batswana,
Bantufolk, Bushmen, Hottentotter och
andra grupper. Rörigt värre. Försöker memorera något men utan
större framgång.
Chrystal Gallery
Landet är förutom diamanter mycket rikt på mineraler och
kristaller. Man har till exempel världens största uranfyndighet. Jag
gör därför ett hastigt besök på "Chrystal Gallery" som inte
ligger så långt från
museet. Världens största
bergskristall, 14 ton, kan man beundra här. En
utställning på galleriet berättar om olika kristaller och stenar och i en butik
kan man köpa allehanda vackra smycken till en hyfsad peng.
Lighthouse café
Dricker eftermiddagskaffe på Lighthouse cafe. Det är den gamla
fyrvaktarbostaden som i oförändrat skick har blivit ett café. Kaffet
intas på gräsmattan bland frigående ankor och höns som lever gott
på alla brödsmulor. Mycket pittoreskt.
|
Centrala Swakopmund, modernt med breda raka gator.
Villaområde med sanddynerna lurande i bakgrunden.
|
|
Dag 17. Fredag
On the road again
Vi lämnar Swakopmund. Bussen är nystädad och madrasskydden
tvättade. Det var välbehövligt efter den dammiga resan genom
öknen.
Sälar
Åker först en liten bit norrut, till Cape Cross. Det är en historisk
plats. Det var här den första européen landsteg i Namibia 1486,
portugisen Diaz Cao. I dag är stället mest omtalat för sin koloni
av över 100.000 illaluktande pälssälar.
Hererofolkets land
Reser vidare mot nordost på grusvägar. Passerar flera gånger enkla
hyddor och vackert klädda Herero-kvinnor som försöker sälja dockor
och souvenirer utmed vägkanten.
Vildkamping
Strax innan Khorixas slår vi läger i vildmarken. Landskap är
ganska flackt och täckt av buskar och mindre träd. För första
gången riggar vi myggnäten över madrasserna och det blir lite pyssel att komma i
säng utan att trassla in sig helt. |
Pälssälar vid Cape Cross
Vildkamping i närheten av Khorixas.
|
|
Dag 18. Lördag.
Mot Etosha
Vidare mot Etosha. Nu på asfaltsväg. Gör en paus i Outjo. Fikar i en
lustig liten butik som säljer kläder, tidningar, begagnade böcker,
souvenirer och serverar kaffe mitt i allt.
Framme vid Etosha National Park lagom till middag. Det är nu
äntligen dags för...SAFARI! Det är väl därför man åker till
Afrika? Etosha är antagligen en av de mest välordnade parkerna i Afrika.
Vattenhål
Det finns tre kampingplatser i parken. Vid varje kamping finns ett
vattenhål där man kan sitta på en läktare bakom en mur eller staket och studera
djuren som kommer för att dricka. Ibland kan man sitta här i timmar
utan att något händer, ibland kommer elefanter, noshörningar och
giraffer huller om buller. Folk sitter andäktigt och tysta och väntar. Det är
som att sitta på en teater och vänta på ouvertyren, fast utan att veta vad som står
på programmet.
Safari
Alternativet till denna passiva safari är att åka ut i parken med
sin bil eller buss och hoppas på att kunna leta upp några vilda djur.
Själv föredrar jag den passiva metoden som tycks ge större utdelning
och mer lugn att sitta och fotografera. Mina djurbilder presenteras på
separat sida.
The Big Five
Målet för många turister, vilket jag inte riktigt förstår, är att se
"the Big Five", buffel, elefant, noshörning, lejon och
leopard. Det blir därför en lite hysterisk jakt på just dessa
varelser, men egentligen finns ju så många andra djur att se.
Som motvikt uppfann vi snabbt "The Small Five". Djur som vi helst inte
ville råka ut för: Ormar, skorpioner, mygg, bilharzia och amöbor.
Triangeldrama i naturen
På kvällen bevittnade jag ett märkligt triangeldrama vid
vattenpölen mellan en noshörning, en giraff och en elefant. Giraffen
var mycket misstänksam mot noshörningen medan han i sin tur aktade sig
noga för att stå i vägen för elefanten. Elefanten brydde sig mest om
sig själv.
|
Etosha.
|
|
Dag 19. Söndag och Första advent.
Halali
Efter en morgonsafari med bussen åker vidare till den mellersta kampingen i parken, Halali.
Sitter större delen av dagen vid vattenhålet. Mycket varmt. Jag
tror att min ena kamera gick sönder här, en del limmade detaljer
släppte helt enkelt av värmen. Dessutom blev den nog helt igendammad
på resan genom öknen.
Elefanter som minglar
Här får vi bevittna vad som kom att bli en av resans största
behållningar: Efter skymningen gick ryktet att det fanns elefant vid
vattenhålet. Det fanns då två stycken hanar som på ett komiskt sätt
småbråkade om vem
som skulle dricka på det bästa stället. Den största av dom hade
hittat friskvatten inloppet och vägrade flytta sig.
Strax fick
dom sällskap av en grupp på 10 elefanter i alla åldrar, varefter det
kom 10 till och sedan ytterligare 10 stycken. En gigantisk matriark kom
fram och hälsade på publiken och försvann sedan ut i skuggorna. De
trettio elefanterna minglade sedan länge runt vid poolen och tycktes
alla vara bekanta med varandra. Vissa kom dock bättre överens än
andra. Efter ett par timmar kom matriarken fram, trumpetade och
alla försvann hastigt. Tillställningen var slut. Utom för den stora
hanen som fortfarande stod kvar vid sitt vattenhål och envist drack
tills han nästan spydde. Släktträff
Märklig maktdemonstration, men
samtidigt mycket mänskligt. Själv tror jag det var en familjebjudning
med tanke på den stundande julen och att det var första advent. Men
är elefanter egentligen kristna eller muslimer? Träffar en tysk student från
Frankfurt som gör sitt sista år i Sydafrika men har en svensk
flickvän som arbetar på min arbetsplats i Malmö. Världen är liten. |
Etosha
Namutoni, Etosha
|
|
Dag 20. Måndag Namutoni
Åker vidare till den sista kampingen, Namutoni. Här är en liten
vattenpöl med en stor vassrugg. Nästan inga djur syns till överhuvudtaget.
Jag tror att detta stället lämpar sig bäst för fågelskådning. I vassruggen finns det
också en massa grodor som för ett otroligt oväsen hela natten.
|
Solnedgång vid Namutoni |
|
Dag 21. Tisdag.
Snabb morgonsafari med bussarna. Först idag, i elfte timmen, ser vi
lejon. Tre stycken. Jippie!
Längre norrut
Vi lämnar nu Etosha för gott och fortsätter vår resa norrut.
Soligt och 30 grader i bussen. Målet är gränsfloden till Angola,
Okavangofloden, och staden Rundu. Fin asfaltväg. Landet är mer flackt
här än söderut. Marken är täckt av vissnat gräs och en del
småbuskar, någon slags busksavann.
Grootfontein
Vi pausar i Grootfontein. En nästan helt svart stad vilket vi inte
är riktigt vana vid än. Det finns ett toppmodernt internetcafé i
staden och mobilen fungerar. Jag reflekterar över att nästan
alla personbilar är av märket Toyota. Kanske någon japansk sponsring?
Upprustning
I hela provinsen pågår större vägarbeten och jag tror dom bygger en
järnväg upp till norra gränsen. Vi ser många moderna lastbilar,
vägmaskiner och traktorer. Upprustning av landet tycks pågå.
Veterinärkontroll
Längre norrut stoppas vi vid en vägspärr. Det är egentligen en
veterinärkontroll. Hela landet är sedan lång tid avspärrat med ett
stängsel för att förhindra att mul- och klövsjukan skall sprida sig
med vilda djur söderut. Inga matvaror får passera denna gräns.
En ny värld
Viltstängslet tycks också vara ett hinder för människor och
pengar att röra sig. När vi passerat kontrollen är det som att
komma in i en ny värld.
Här möter vi för först gången det riktiga Afrika. Människor bor
i små trähyddor, ibland lerklinta, och odlar småskaligt med handredskap i
den sandiga jorden. Marken är kalhuggen och nerbränd och kor och getter strövar fritt över landsvägen. Det tycks
som om tiden stått stilla här.
Nkwasi Lodge
Efter att ha passerat Rundu når vi, via en usel slingrig grusväg,
vår kamping, Nkwasi Lodge. Ett nytt paradis uppenbarar sig med pool,
fungerande toaletter och duschar, palmer och utsikt över Angola som
ligger på andra sidan Okavangofloden. En stor
mastiff ingår som attraktion i baren och blir klappad av alla. Efter
lite underhållning av en lokal dansgrupp avslutas kvällen med en
större fest
Det är vindstilla och mycket varmt, även på natten.
|
Djuren går fritt vid vägen
By vid Rundu
Typisk hydda i norra Namibia
Typisk kampingplats
|
|
Dag 22. Onsdag.
Mayana
Idag gör vi ett besök i den lokala grundskolan, Mayana. Den byggdes
1977 och undervisar årskurs 1-7. Mat serveras tre dagar i veckan och i
år har man också kunnat borra en brunn, den enda som finns i byn. Vi
skänker lite pengar och gåvor. Pennor är populära, och nyttiga, presenter till
barnen.
Det är 47 grader varmt i solen och efter att ha vandrat fram och
tillbaka till skolan är vi alla helt slutkörda. Vi har alla slut på
vatten men baren har lovat inhandla under dagen.
Hela byn går och väntar på regn. Egentligen är det den lilla regn
perioden nu, men det tycks försenat. Man odlar helst majs men
försöker även med sorghum som är mer tåligt mot torka.
Konstbevattning finns inte trots den stora floden som flyter förbi.
Efter tre veckors mediatorka fastnar jag framför en lite tv och fascineras
av de rörliga bilderna. Vi har helt tappat kollen på vad som
händer i Sverige och resten av världen.
|
Skolbänk i Mayana
Nyfikna skolbarn
Bengt-Åke uppvaktas av skolbarn. Kanske delar han ut pennor.
Samling vid pumpen
|
|
Dag 23. Torsdag
Avfärd efter ett par dagars vila. Kör först österut och sedan
söderut på den smala namibiska landtunga som sträcker sig norr om
Botswana. Naturen är lite lummigare här i norr men fortfarande
mycket sandig mark.
Vi slår läger vid Popa Falls. Orten är uppkallad efter ett
vattenfall som vi aldrig får se. Det lär inte vara något att se
heller. Liksom i Rundu är det en lång och dålig grusväg fram till
kampingen. Utmed vägen står uppmuntrande skyltar, "Håll ut, du
är snart framme!".
Kampingen heter Ngepi. Dessa underbara kampingplatser, byggda med
ganska enkla medel. Här användes gamla urholkade kanoter till allt
möjligt. Stor öppen bar, palmer på stranden och utsikt över vattnet.
Också denna kamping ligger utmed Okavangofloden som nu flyter
söderut. Den ursprungligen
kommer uppifrån Angola och rinner sedan ut i ett stort deltaområde i
Botswana.
Här lär finnas både krokodiler och flodhästar. Flodhästar är ju
visserligen växtätare men faktiskt ett av de vilda djur som dödar
flest människor. Bada gör man därför i en bur av järngaller som är
nersänkt i floden.
Jag och Jarmo ger oss ut på en fotografisk expedition i jakt på
sjöfåglar. I stället hamnar vi i en kohage med tjurar åtföljda av egretter.
Korna finns i en mängd färgvarianter, många mycket vackra. Men visst
ser dom lite magra ut här.
Termitstackar finns överallt, speciellt i dessa torra och sandiga
områden. Här är en av de största vi såg, drygt 4 meter hög. Ganska
bastanta byggnadsverk.
Detta är vår sista kväll i Namibia. |
Nordöstra Namibia är lite lummigt.
Maria framför baren
Eftermiddagsdopp i järnburen.
Termitstack. Jarmo poserar.
Toalett. Tvärslån innebär att det är upptaget.
Kari och Sandra ägnar sig åt olika morgonsysslor
|
Fortsättnig... |
|