Att resa med Rosa Bussarna

Färdvägen från Kapstaden till Nairobi

Bussarna
Färdmedlen var 3 stycken, påtagligt rosa, bussar. Av en något oklar anledning är alla bussar i firman uppkallade efter Pelle Svanslös sagor. Våra hette därav Bill, Bull och Trisse. Två av dem var nyförvärvade Scaniabussar som modifierats en del för att klara terrängen. Den tredje, Trisse, var en gammal militärbuss från 1975. Lite bullrig men egentligen den som bäst klarar av vägarna och klimatet här. Varje buss hade plats för drygt 20 resenärer utan att vara allt för trångt.

Min Pink-identitet
Slumpmässigt tilldelades man en buss, i mitt fall Bill, och varje resenär i bussen fick ett nummer. Jag fick nummer 15 och således reducerades min identitet till "Bill 15". Numret kunde användas för att märka allehanda lösa ägodelar och vattenflaskor samt för den obligatoriska kontrollräkningen vid alla avfärder, så att ingen kom bort. Lika obligatoriskt spelades, i vår buss åtminstone, "On the road again" och "Country Rose", och sedan...Avanti.

Sovplatser
Vi inte bara reste med bussarna utan sov också i dom eller på dom. För ändamålet fanns fem fasta sängplatser i varje buss samt ytterligare två som kunde riggas för natten. Efter ett tag blev även dessa mer eller mindre permanenta, eftersom man lika gärna kunde ligga som sitta under resorna. 

De som inte sov inne i bussen sov istället på taket. Där fick plats tio madrasser, som ibland var lite fuktiga av regn eller kondens men å andra sidan var det svalt och luftig. Således totalt 16 madrasser för drygt 20 resenärer. Lite trångt alltså men ingen klagade. 

Sällskapet
Sällskapet bestod  av drygt 60 resenärer samt 4 chaufförer och 2 mattanter. I vår buss var medelåldern 26 år och 8 månader, med ett meridianvärde på 25år.

Statistik
Mer statistik: 20% av resenärerna var, liksom jag själv, sjuksköterskor och 10% hette Linda, Rasta-Linda, Kramfors-Linda, Norrlands-Linda etcetera. Man skulle nog kunna göra en socialantropologisk studie över dessa snedfördelade  förhållande. 
Ännu mer statistik... 

Förrådsutrymme
Ägodelar förvarades i resväskorna som fick plats under sängplatserna. Undantag var sovprylar som förvarades i en skrubb längst bak. Inne i bussen fick man också ett eget "närförråd" bestående av en liten plastlåda som fick plats på hatthyllan. Här hade man lämpligen tandborste, tallrik, bestick och annat som användes ofta.

Taklag
Redan första dagen utsågs ett permanent "Taklag" av fyra frivilliga för varje buss. Deras uppdrag var att varje kväll rigga stegar, myggnät, madrasser och presenning på taket. Likaså skulle allt rivas på morgonen innan avfärd. Ett med tiden ett lite betungande uppdrag. 

Matlag
De som inte ingick i taklagen sattes upp på en lista för kökstjänst. Detta var inte speciellt betungande utan handlade mest om att hacka lite lök, fylla på vattendunkar eller koka pasta. All kökshandledning och planering stod mattanterna Sara och Linda, för. Kanske "de söta matflickorna" vore en bättre benämning.

Trevlig läsning, 
Hans-Peter Nilsson, Malmö

Vår ledare, "Muzungu"- Erik dirigerar någonting

Robert avklarar morgontvagningen. Popa Falls, Namibia

Taklaget på Bull jobbar. Elin, Sandra och Mattias. 
Norr om Nata, Botswana

Bills taklag - Susanne, Robert och Henke vecklar upp presenningen. Pioneer Campsite, Lusaka, Zambia

Matlaget arbetar frenetiskt med frukosten. 
Strax utanför Etosha, Namibia

Frukosten är serverad. Matlaget väntar. 
Dune 45, Sossusvlei, Namibia.

K-paus i öknen